Här sitter jag nu, inte tittat ut genom fönstret på två dygn, väldigt noga med att solljuset inte träffar min kropp, och lyckan sprider sig i mig när jag hör regnet slå utanför. Är jag den ända i vårt avlånga land som fylls av glädje när de i mitten av juni regnar och är kallt ute?

Jag är lite arg på mig själv, men jag tänker inte pressa mig. Jag bestämde mig för flera veckor sedan att jag skulle finna mig själv. Men vadfan är det för jävla plan? Det är ju helt jävla omöjligt. Varför ska det vara så jävla svårt?
Ibland vill jag inte vara en 22 årig tjej i det svenska samhället, trycket är för högt. Och jag når inte ens halvvägs när jag väl försöker. Jag har inget offer, nej nej. Jag är inte den som tjuter för ingenting, knappt aldrig.

Men jag vill bara finna denna ro som alla pratar om, jag är trött på att hoppa omkring och sälja min själ, smärtan har kommit ikapp mig. Jag vet att de finns något större.

Jag vet att jag är en sån person som inte nöjer mig med mellan-mjölk. Antingen kommer jag hitta vägen till det goda, eller helt enkelt slukas av det onda. Justnu spelar det ingen roll, sålänge jag inte hamnar mitt emellan.

Ojdå, javisst. Efter regn kommer visst solsken, hur kunde jag glömma?

Jag tror ni undrar vad jag gör? Jag jobbar på världens bästa jobb, skrattar med världens bästa människor och känner hur hela stockholm är min lekplats. Så jävla fri.

Och när jag har lite tid över dricker jag vin i min lägenhet. Min älskade lägenhet.

Ska strax iväg o jobba första dagen på ännu ett nytt jobb. Jag är så jävla bra som vågat mig på att falla och flyga.
Vad folk än säger så är jag en jävla tuff brud. Varje dag vaknar jag med en pirrig känsla i magen, vad sker idag? Oj oj vad ni bör vara avundsjuka på mig just nu!

Det där med att läka sitt hjärta, de är lite som att glömma för mig. Bort bort bort bort med allt..
Och allt är nästan gjort, jag har ungefär tre steg kvar....

Radera dendär sista bilden på honom i min mobil
Veta vart jag ska göra av dvd:n som ligger o gror i min dator
Hitta kraften att ta bort men inte lyssna på den ultimata kärlekslåten som han nån gång i vintras placerade
i min spotify lista

Visst låter de löjligt?

Längtar efter den dagen då vi tillsammans kan skratta åt detta, och när inte ordet kärlek längre gör ont.

Sitter och fanatiskt tvångslyssnar på Steget´s alla låtar...jag kan inte rå för att älska varje ord, varje liten ton, ojdå..

Idag brottas jag mellan att vara den duktiga flickan och den som skiter i allt o bara kör på, men vadfan, jag vet att jag sårar människor hur jag ändå vrider o vänder på mina tankar...ärligt? Ja tror bara jag vill finna ett bevis i att såra honom, han förtjänar faktiskt en minuts omtanke. Så, nu har jag byggt upp mitt karma lite till, o kan fortsätta i vanlig takt.

Idag har jag lite saker att stå i, eller? Jag lever fortfarande på tanken av att jag är en helt vanlig 22 åring som köpt sin första egna lägenhet...i Stockholm. Ojdå, lyxlyxlyx

Så ni kanske förstår att ja har fullt upp med att sitta o tänka på hur bra det kommer bli, vilken fantastisk sommar jag har att se fram emot... Kom varje kotte, kom o sällskapa mig på mitt nyrenoverade trägolv o skåla i billiga vinglas fyllda med gårdagens rose. right?

Oj, jag trodde att jag var redo att berätta hur mitt hjärta krossades en söndag i slutet på april, men jag var visst inte det, men ge mig lite tid så ska jag förklara hur jag hamnade på en bakgata i hornstull gråtandes på backen..

Ligger nerbäddad o låter Melissa Horn smeka mina öron första gången efter denna söndag som jag återkommer till..

Idag har jag varit och solat med min älskade bror, sen har jag, lilly och julia hängt i julias nya lägenhet,vi ska inviga den med vin på lördag, de ser jag fram emot..

jaha vad annars? Jo kom hem från Batman nyss, återlämnade ett par skor jag haft på låns.

Nu ringer Erik här, så nu ska jag ut o ta en cigg o snacka skit med honom, återkommer sen eller imorgon?

nämen tjo, nu är jag på G.

Min söndag började tidigt med ett skvaller-samtal som fick följa mig medans jag åt frukost, sen begav jag mig iväg för att hitta ett solarium, efter två solarium som var stängda gav jag upp och åkte hem igen, så nu ligger jag här på min säng och ska strax hoppa in i duschen, och sen laga mig en sen lunch. De är tanken iaf. Jag är kass på dethär med mat. Alltså inte laga, utan att få i mig skiten. Känns som slöseri att laga mat och äta den själv. Eller?

Men jag har inte släppt planen på att sola, vet även ett bra solarium i Hornstull som jag nog ska besöka när jag ska iväg o möta upp min bror på Gärdet. ÄNTLIGEN får jag täcke o kudde. Att ha sovit utan täcke o kudde i X antal dagar har inte varit speciellt roligt, peppa peppa att jag inte blir sjuk bara..

Sen får vi helt enkelt se vad som sker.... Nä dusch o lunch sa vi?..Hörs sen! Pusss

Mitt bland paniken av val med smink, kläder och hår sneglade jag mot klockan och den hade försiktigt slagit över 20:00 och jag sprang till mitt köksfönster och blicken letade sig ner på gatan och där stod han, lika punklig som vanligt, min prins klädd i svart vindjacka och vita skor. Jag beundrade honom i smyg medans han charmigt och oblygt stod o petade på sin frisyr med min portdörr som spegel.

När hans vita skor hade hittat sig en plats i min hall slog han sig ner i min soffa och följde vare steg jag tog tills jag hade hittat tiden att göra honom sällskap där. Jag kan utan tvekan säga att det var hans ögon som hade fått mig att snubbla lite lätt, men inte sådär klicheartat. För jag minns inte ens vilken färg hans ögon bar. De va något helt annat, dom ville äta mig. Ja precis, hans ögon hade en osynlig rullande text där jag kunde tyda att han ville äta mig. Och jag honom.

Jag minns också ganska exakt hur hans axlar tilltalade mig, dom bar på en oerhörd pondus. Just den kvällen bar dom upp en ljusblå skjorta som senare hittade en bekväm plats på golvet att vila på under natten.

Tanken på att han var min när han klev innanför min dörr och alla andras när han klev ut, brydde jag mig inte om. Jag förstod ganska snabbt att jag aldrig skulle kunna ha honom helt, de ville jag aldrig.

Men när mornarna byttes ut från skrikande sex till skratt och frukostbeskymmer förstod vi ganska snabbt att det var slutet på en otrolig nattsaga.

Men jag förstod aldrig då att han hade hittat en plats i mitt hjärta, jag förstod aldrig att nånannan förstod. Inte förens folk parade ihop våra namn som de vore en självklarhet. Kan de varit så att han varit min även när jag inte såg honom? Isåfall fann jag någon och sedan förlorade de utan att förstå ett skit.

Hej där....

hörrni, 5 månader har det gått sen den högljudda blondinen stallde ner sitt berg av skor i stockholm, i början bestod varje dag av vin i mängder.. innan verkligheten gav henne en rejäl käftsmäll. innan hon insåg att vackra människor är ingenting utan ett gott hjärta, och pengar på kortet visst kan ta slut.

Jag vet som sagt att ja inte uppdaterat er så mycket sen jag flyttat upp, finns massa vettiga anledningar faktiskt men dom skippar vi nu, alright?

Ärlig talat har de varit 5 svåra månader, jag har stått här själv i drarriga klackskor o känt mig osäkrare än någonsin. Jag funderade på vart den glada nathalie tog vägen som kunde skratta så högt att folk vände sig om och som sket fullständigt i vad folk tyckte. Ja hon försvann där ett tag, o vad har man då kvar när ens familj o bästa vän sitter 15 mil bort? Inte mycket, då e man inte så jävla kaxig.

De fanns dagar då jag inte hittade en anledning till att dra bort täcket från ansiktet förens klockan var sent efter lunch, men även då var det smärtsamt att gå upp.

Jag vet inte om jag ustrålar nån slags blåögdhet bakom dom mörka, men folk har iallafall hittat mina svaga punkter och inte skämts över att stappa på dom både en och två gånger. O Fan vad ont de gjort.

Ja minns just en gång när jag satt på pendeln hem och tårarna inte kunde sluta rinna, och där satt o såg hur hela ansiktet färgades svart av allt smink o hur jag krampaktigt höll i mobilen... Justdå ville jag bara tillbaks till min ytterdörr, vrida om nyckeln o krypa ner under mitt täcke, som var dränkt i min doft, jag ville bara ta en cigg på min balkong, jag ville bara...jag ville bara krypa upp i mammas famn, i hennes famn finns inga frågor, inga dömmande ord.

Som sagt, svårt har det varit, men även helt underbart. Helt underbart..Jag har träffat fantastiska människor..
Och nu är jag tillbaka igen. På nått sett mitt i allt kaos är jag tillbaka.

Och nu vill jag fortsätta....



Och av hela mitt hjärta vill jag tacka Linda som stått ut med alla hysteriska samtal, utan dig hade jag aldrig orkat hälften av det jag gjort. Jag älskar dig.

Jag vet att humorn här har dött ut helt, jag är medveten. Jag är också medveten om att jag uppdaterar lika ofta som man hör ordet neger offentligt. men jag bryr mig inte, läs skiten eller strunta it.
Däremot vill jag börja uppdatera mer för min egen skull.

Vi hörs!

Jag känner mig särplacerad i det lyckliga samhället, jag hör inte hemma här. Ta mig tillbaka, ta mig tillbaka till ditt dammfyllda vardagsrumsgolv, jag behöver det.
Allt rosa fluff gör mig galen, nermalen och alla andetagen. Alla andetagen smakar jordgubb.
Jag trodde aldrig att dina tobaksdoftade händer skulle få mig att tänka på kärlek, tänka på trygghet.
Men som du redan långt innan har konstaterat är jag bara en av dig, en av dig täckt av glitter. Som du så fint sa, "Du är den vackraste av oss. Men en av oss."
Jag skriker fast du inte hör, jag ber dig att smutsa ner min kropp, jag överlåter den till dig.
Jag är trött på att automatiskt lura folk undermedvetet, jag är trött på att ingen sätter stopp så som du gjorde, du såg direkt. Därför förtjänar du äganderätten om mitt hjärta.

Fysiskt, psykiskt, materiellt eller bara generellt?
Jag vill skrika medans jag skrattar eller kanske bara viska när jag gråter,
eller kanske bara älska medans jag förlåter.

Min hjärna trampar ner på noll, helt utan koll, men vad spelar det för roll?
Min existensfilosofi har bytt profet, jotack jag vet.
De finns ingen annan jag kan ärra än dig, men jag borde kanske skylla på mig?

Titta älskling, titta vad jag nu ställt till med. Men jag lär mig sakta, jävligt sakta. Några subtila ord finns det inte längre plats för i mina meningar, helt uteslutet. Alla mina ihopsatta lögner är till för dig, bara för dig.

När jag serverar min kärlek på silverfat åt dig finner jag bara mättnad, är du mätt älskling? Jag gör gärna om det, jag serverar dig min kropp, min själ, mitt hjärta. Som en kärleksbuffe. Men förvånad står jag där och inser att du likförbannat är mätt.

Men vet du älskling, jag är duktig. Allt du har lärt mig har jag nu nytta av, i praktiken. I praktiken är det jag som kastar ditt hjärta till vargarna, inte du. Älskling du sitter fortfarande fast i teorin. Du sitter och ser på hur jag bit för bit slaktar all din självgodhet. Adjö, hejdå, farväl tjoar mina lungor, och med en hastig rörelse vinkar jag för sista gången adjö till din fejkade lycka, adjö älskling.

Jag ville bara kasta mobilen i väggen när jag såg ditt namn på displayen, men jag är inte förvånad. Så fort jag hittat tillbaka till jämna andetag och så fort jag fått upp farten igen är du där, du är där o fäller mig iskallt. Rakt ner på marken, du säger att jag hör hemma där. Jag hatar inte dig, jag hatar mig för att jag för en sekund tvekar och tror på dig.
Jag tror inte ens det finns några om, inte längre. Inte som förut, när ordet om var mitt hopp. Vårat hopp. Om du ändå kunde älska mig mer skulle du sluta skada dig själv. Om jag ändå kunde älska dig mer, så skulle du välja mig framför din falska lycka.

Men jag avbröt ringsignalen på mobilen med ett svagt hej, för jag vet att de aldrig mer kommer sluta med att min kind möter marken med hjälp av din kraft. Det är över.